Glad fjärde advent - nu knackar julen på

Folk säger att dom vill bo i mitt pepparkakshus. Det kan jag förstå. Det är ju ett sagohus. Där kan allt hända, men det slutar alltid lyckligt.

Jag brukar säga att alla har ett personligt varumärke. Nu funderar jag på om det stämmer. Vad händer om man befinner sig långt ner i Maslows behovspyramid, där det inte finns några sagohus?

På Maslows första nivå handlar det om att överleva - att få äta, sova och se till att andra fysiska behov blir tillfredsställda. Nästa nivå handlar om trygghet. Att få bo i ett idylliskt sagohus om man befinner sig på någon av dom nivåerna är förstås en utopi. Däremot kan bilden av ett sagohus säkert skapa drömmar som i sin tur skapar drivkraft.

Rent krasst tror jag att det personliga varumärket spelar roll på alla nivåer, när det gäller hur väl vi bemöts av andra. Däremot finns det inte utrymme att fundera på såna saker om man saknar mat, bostad och trygghet. Då handlar det om ren överlevnad. Det är då dom starka behöver hjälpa dom svaga. Alla borde få chans att klättra i Maslows pyramid och kanske - så småningom - få bo i ett sagohus.

Maslows behovspyramid

Att vara en diva

Idag har jag premiärsjungit i Operans stämningsfulla smockfulla julkonserter. Tjohooo! Härligt att få sjunga ut ordentligt som tomtenisse. Finfina solister, fantastisk scenografi och en utsikt över balkongerna som inte går av för hackor.

Undrar hur livet skulle vara som operadiva. Vilken kick det skulle vara att stå på scenen och fånga en hel operapublik med sin röst...! Och vilken kick att få ta emot applåder och ovationer...!

Men hur gör man för att släppa divarollen och bli en vanlig ödmjuk vardagsmänniska mellan konserterna? Går det? Man kanske är nån slags diva hela tiden, hela livet. Nä, isåfall får det vara... Men kul var det! Och jammandet vid julfesten efteråt gav ännu mer näring åt sångtörsten.